Säkerhetsdatabladet från din leverantör är inte din märkning

Många för över faroangivelserna rakt från säkerhetsdatabladet till etiketten. Det räcker inte, och skillnaden blir din att förklara vid tillsyn.

Publicerad 3 juni 2026 · Faromärkning enligt CLP

Två dokument som löser olika problem

Säkerhetsdatabladet och etiketten bygger på samma klassificering. Ändå är de inte samma sak. De vänder sig till olika läsare och de lyder under olika krav.

Säkerhetsdatabladet är ett arbetsmiljödokument. Det går till den som använder produkten yrkesmässigt. Det har sexton avsnitt och beskriver hantering, skyddsutrustning, första hjälpen och avfall. Kraven finns i REACH bilaga II.

Etiketten är ett dokument på förpackningen som ska läsas snabbt. Den ska rymmas på en yta. Kraven finns i CLP avdelning III. Vilka faroangivelser som ska stå där, i vilken ordning och tillsammans med vilka skyddsangivelser styrs av regler som inte är identiska med bladets.

Genvägen som skapar felet

Den vanliga genvägen ser rimlig ut. Någon tar faroangivelserna från avsnitt 2 i säkerhetsdatabladet och skriver av dem på etiketten. Klart.

Men avsnitt 2 i bladet kan innehålla mer än vad etiketten ska visa. Det kan lista faroangivelser som gäller ämnen i så låg halt att de inte ska med på förpackningen. Det kan sakna de skyddsangivelser som CLP kräver att du väljer ut och begränsar i antal.

Ett säkerhetsdatablad från en leverantör beskriver dessutom leverantörens råvara. Din produkt är en annan blandning. Klassificeringen kan bli lägre eller högre när råvaran blandas med annat. Etiketten ska spegla din blandning, inte leverantörens.

Var jag ser det gå fel

Jag har sett samma sak hända i bolag av olika storlek. En person som kan produkten väl men inte regelverket får ansvaret för etiketterna. Den personen gör det rimliga och litar på leverantörens dokument. Ingen har sagt att bladet och etiketten inte är samma sak.

I ett mindre bolag kan den personen sitta ensam med frågan. I ett större bolag kan uppgiften ha flyttat mellan tre avdelningar på fem år, och ingen har längre hela bilden. Resultatet blir detsamma. Etiketten speglar en källa som aldrig var tänkt att styra den.

Varför ingen upptäcker det på länge

En etikett som är avskriven från fel källa ser korrekt ut. Den har piktogram. Den har faroangivelser. Den har text som låter rätt.

Felet syns först när någon läser etiketten mot den underliggande beräkningen. Det gör nästan ingen i den löpande driften. Det gör en inspektör vid tillsyn, eller en konkurrents ombud som letar efter något att anmärka på.

Då blir skillnaden mellan bladet och etiketten din att förklara. Och förklaringen att du litade på leverantörens dokument håller inte, eftersom ansvaret för etiketten ligger på dig som släpper ut produkten.

Vad det handlar om i pengar

En etikett som måste göras om innebär nytt tryckoriginal och ny produktion av förpackningsmaterial. Det befintliga materialet i lager blir svinn.

Om felmärkta produkter redan sålts kan rättelsen kräva att du kontaktar kunder eller hämtar hem varor. Kostnaden växer med antalet enheter som hunnit ut. Varje månad med fel källa i botten gör den siffran större.

Den kostnad som är svårast att räkna på är förtroendet. En yrkeskund som upptäcker att din etikett inte stämmer börjar tvivla på resten av din dokumentation också.

Det som gör det svårt att sköta själv

Att förstå skillnaden mellan de två dokumenten tar en eftermiddag. Att bygga en rutin som håller isär dem år efter år är det svåra.

Rutinen måste överleva att personer slutar, att leverantörer byts och att sortimentet växer. Den måste innehålla ett steg där någon faktiskt läser den färdiga etiketten mot beräkningen innan tryck. Det steget är det första som stryks när det är bråttom.

Den som gör det själv klarar oftast första året. Det andra året glider rutinen, för ingen håller kvar disciplinen när inget har gått fel än.

Exemplen i artikeln är anonymiserade typfall. Läs mer om hur exemplen hanteras.